Att lägga märke till röda bilar stärker välbefinnandet men gör oss ignoranta och egocentriska. Eller?
Hur många röda bilar såg du på vägen till jobbet i dag? De flesta som får den frågan svarar troligen att det inte har en aning. Möjligtvis går det att göra en logisk uppskattning, baserat på hur vår pendling är beskaffad och hur stor andel av bilarna vi vanligtvis möter som är just röda. Men de flesta har sällan funderat över frågan, varför skulle de?
Om du i stället erbjuds 500 kronor för varje röd bil du noterar vid morgondagens pendling då? Ja, det allra troligaste är att du kommer att kunna besvara frågan med knivskarp precision.
Tankeexperimentet kallas ”The red car theory” – men har egentligen inte speciellt mycket med bilar att göra. I stället är det ett pedagogiskt sätt att påvisa att vi är ganska dåliga på att lägga märke till det som finns i vår absoluta närhet – samtidigt som det vi väljer att fokusera på, ofta får stor betydelse i våra liv.
Byt ut röda bilar mot leende medmänniskor, energigivande konversationer eller spännande möjligheter. Sådant som ständigt omger oss, men som vi lägger märke till lika lite som den röda Volvon strax framför oss på motorvägen.
Att besluta sig för att fokusera på sådant vi mår bra av är svårt, men ofta väldigt värdefullt. Jag har själv praktiserat övningen de senaste dagarna och ja, vardagsbestyren kändes lättare och roligare. Om kvällarna har jag somnat med en mer positiv känsla i kroppen än vad jag brukar.
Vi människor som nu lever, gör det tack vare våra förfäders goda förmåga att hålla sig vid liv och föra sina gener vidare. Att de var bättre än andra på att lägga märke till faror och att vi ärvt dessa egenskaper är vida känt. Förmodligen är det därför en negativ observation eller slutsats ofta kommer naturligt för oss, medan vi tvärtom behöver jobba aktivt med att tolka våra omständigheter och medmänniskor välvilligt.
Så alla käcka och självutnämnda livscoacher som påpekar att det ”bara är att tänka positivt” hade rätt hela tiden?
Parallellt med de positiva känslor som etablerat sig i mig de senaste dagarna har något också börjat skava. Kanske är det just att det känns för enkelt. Rentav banalt. Vem behöver ta någons psykiska ohälsa på allvar, om alla svårigheter kan utmanövreras med positivt tänkande?
Dessutom oroar jag mig för att bli ignorant. I nyhetsrapporteringen finns inte många ”röda bilar”. Där är tillvaron som bekant ofta ganska mörk. Vilken drivkraft bör väga tyngst; den som skyddar mitt kortsiktiga mående eller den som gör mig till en välinformerad samhällsmedborgare?
Om välbefinnandet alltid är det högsta målet, finns det då inte en risk att vi kör huvudet i sanden inför utmaningar som kräver att vi agerar – i privatlivet och i frågor som rör bla. fred, demokrati, miljö och klimat?
Min slutsats blir att idén om ”röda bilar” har sina förtjänster. I bästa fall kan den hjälpa oss att inte konstruera problem genom vår tolkning av händelser som i själva verket är harmlösa. Samtidigt vill jag påstå att lidande, kval och svårigheter måste få finnas. När sådana känslor uppenbarar sig beror det inte på att något är fel på oss. Det beror på att vi är människor, som lever i relation till andra människor, i en komplex och på många sätt dysfunktionell värld. Det är ofta ganska svårt, så lite positivitet kanske trots allt är precis vad vi behöver, även om vi måste klämma in den med skohorn.
