På stresstoppen är tillvaron effektiv, spännande och oemotståndlig. Sedan kommer den förfärliga avtändningen. Att jag aldrig lär mig.
För några år sedan lyssnade jag på några kapitel av Adam Svanells Anonyma prestationister, som har undertiteln: en historia om stress. Jag tyckte så mycket om boken att jag avbröt lyssnandet. Att få till sig berättelsen på tåg och spårvagnar i steget mellan två göromål kändes otillräckligt. Den behövde läsas. Långsamt och noggrant.
I höstas klippte jag slutligen till och köpte boken, som en del av en större bokbeställning. Jag tog mig igenom högen, men Svanells bok blev liggande. Av någon anledning kändes den inte längre tilltalande. Jag hade en vag bild av att dess kontenta var att medelmåttighet är gott nog. Och det ville jag inte kännas vid. Inte där och då.
På väg upp för stresstegen börjar jag gå och prata snabbare. Jag får mer gjort på jobbet och hemma. Helt utan illvilja återkopplar omgivningen i allt mer positiva ordalag. Maträtter lagas, arbetsuppgifter produceras. Människorna som finns runt mig noterar och uppskattar min ökade benägenhet att få saker och ting ur händerna.
Efter några veckor kommer smällen. Den gör alltid det. Vanligtvis börjar det med svårigheter att komma ner i varv och sova på kvällarna. Därefter sätter sig huvudvärken som ett tungt pannband runt huvudet. Det börjar kännas tyngre att andas, och där någonstans inser jag att något behöver förändras. Sakta återtar jag strukturen över tillvaron. Börjar använda mig av det lite jobbiga men oerhört välgörande begreppet “nej”. Skalar ner, skapar utrymme. Efter några veckor är balansen återställd.
Just nu är jag på väg ner igen efter en sällsynt besvärande topp. Jag har bekänt färg i en del sammanhang, medgivit att jag åtagit mig mer än vad jag mäktar med. På så vis blir det luftigare.
Kanske är det den här gången jag lär mig?
Nu är det dags att bibehålla långsiktigheten. Att vara rädd om hälsan och välbefinnandet, även när varningssignalerna klingar av. Det vanliga förfarandet är annars att luften i schemat ger utrymme för reflektion, läsning och avslappnade samtal. Vilket i sin tur föder kreativa idéer och lust att förverkliga dem. Lusten genererar i sin tur åtaganden. För många åtaganden. Snart är stressen ett faktum på nytt.
De som mår och presterar bäst över tid har en tendens att vara en smula undersysselsatta. Men undersysselsatta personer får ofta bra idéer, och har man bra idéer samt förmågan att göra verklighet av dem är risken för översysselsättning påfallande. Lösningen? Sannolikt densamma som i nästan alla situationer: disciplin. Klarsynthet, och mod. Kraft och förnuft. Att säga nej, även till det som verkar roligt. Att vara strukturerad, trots att allt går på räls.
Hittills har jag alltid misslyckats. Det har varit slitigt. Och lärorikt. Jag fortsätter försöka.
