Pengar ger trygghet. Ett liv fritt från ekonomisk stress är i alla avseenden bättre än alternativet. Men hur stort överflöd krävs innan oron med rätta kan läggas åt sidan? Och hur mycket av vår tid och energi är det egentligen rimligt att offra i jakten på finansiell säkerhet?
För de flesta av oss går vägen bort från ekonomiskt trångmål via arbete. Vi jobbar, får lön och rättar mun efter matsäck. Alla löntagare har naturligtvis inte privilegiet att ha intäkter som överstiger levnadsomkostnaderna, men för många av oss finns det någon typ av marginal. Hur utrymmet bäst används är individuellt, men för den som är oroligt lagd har sparande ofta känts som ett bra alternativ. Det handlar kanske inte om några monstersummor, men genom att lägga undan en liten peng varje månad minskar oron för att tillvaron plötsligt ska raseras.
Sedan fyller ett jobb såklart fler funktioner än försörjning. Det ger ett sammanhang med andra människor, en struktur i vardagen. I bästa fall får vi också känna att vi bidrar med något värdefullt. Men lönen är trots allt den främsta drivkraften – åtminstone för mig. Jag hade knappast infunnit mig oavlönad.
En rimlig prioritering?
Om jobbet primärt handlar om försörjning borde vi rimligen ställa oss frågan: Hur lite kan vi jobba och ändå upprätthålla en behaglig levnadsstandard?
De flesta av oss agerar i enlighet med samhällets normer. En oerhört stor del av vår vakna tid ägnas åt att förbereda oss för, utföra eller tänka på jobbet. Samtidigt är det ofta utanför jobbet vi hittar det mest betydelsefulla – familj, vänner, fritidsintressen. Sett till det använder vi sannolikt en oproportionerligt stor del av våra resurser till att arbeta.
Många av oss hade förmodligen kunnat välja en lägre inkomstnivå i utbyte mot mer tid att disponera fritt. Regelbundet sparande och onödig konsumtion tyder trots allt på att vi skulle försörjningen – även med färre arbetade timmar.
Självklart ser det olika ut från person till person. För en del ger jobbet mer energi än det tar. Andra tycker att höjden av livskvalitet är att kunna röra sig med stora summor pengar utan eftertanke. Men på gruppnivå kan och bör vi arbeta mindre – det är min övertygelse. Inte minst med tanke på hur den stressrelaterade ohälsan fortsätter att breda ut sig. Bara mellan 2019 och 2024 har antalet stressrelaterade sjukskrivningar ökat med 25 procent.
Pengar spelar självklart en stor roll för livskvaliteten, men det gör även tid, energi och välmående. Ändå beter vi oss ofta som om pengar vore den enda riktigt värdefulla tillgången. Vi samlar på oss dem, inte sällan på bekostnad av sådant vi har betydligt svårare att göra utrymme för. Kanske borde vi i högre grad spara på det som faktiskt är ändligt – vår tid, vår hälsa, vår livskvalitet – och i mindre utsträckning på pengar vi ändå inte har tid att använda.
