Ett resultat – bra eller dåligt – är summan av de beteenden vi upprepar över tid. En ambitiös handling bör därför kännas otillräcklig på kort sikt.
När jag blivit inspirerad att förändra något har jag haft en tendens att fastna i en loop som varken varit gynnsam för hälsan eller det mål jag velat uträtta. Startskottet är nästan alltid just inspiration, oftast mycket stark sådan. Jag har läst, sett eller tänkt något som ger mig en massa energi. Därefter omsätts inspiration i handling och ”görandet” tar vid.
Till en början går inspirationen hand i hand med görandet, kanske förstärks den rentav av en nyetablerad vana. Och starkare inspirationen leder ofta till att kraven på genomförandet höjs. Snabba resultat är lockande. Därför känns det odugligt att träna ryggen 50 minuter när man skulle kunna göra det i 90, eller att lära sig 25 ord på ett nytt språk, när man i teorin kan öva in 150. Känslan av otillräcklighet leder ofta till prestationskrav som inte kan upprätthållas över tid – och när ribban behöver sänkas har inspirationen hunnit lägga sig. Sedan är det bara att kassera ambitionerna och lägga dem till handlingarna.
Hållbara system är vägen framåt
De fall då jag lyckats bryta denna ogynnsamma struktur har en sak gemensamt: jag har accepterat min kortsiktiga oduglighet. Snabba resultat är ovanliga och sällan långsiktigt bestående. Den som blir rik snabbt löper ofta stor risk att snart bli pank igen. Gör man sig kvitt sin övervikt på några veckor är man nästan helt säkert överviktig igen bara några månader senare.
Något som slagit mig – och det strider mot all intuition – är att kortsiktig otillräcklighet ofta ett gott tecken. Om den vana jag försöker addera inte kostar mig så mycket idag är det större chans att jag upprepar den imorgon. Och upprepar jag den tillräckligt länge kommer den att skapa ett utfall. En enskild löprunda påverkar hälsan lika lite som en enskild chokladkaka.
Så när jag får en lust att förbättra mig själv på något område, är jag numera väldigt mån om att ta otillräckliga steg i den riktning jag önskar röra mig. Kan vanan hållas vid liv även när det regnar och blåser? När jag är trött, hungrig, grinig och allmänt oinspirerad? Om så: då finns det goda chanser att den skapar något bestående. Kräver beteendet inspiration och rätt förutsättningar är det dömt att misslyckas. Det kommer att bli en kort och intensiv period av överprestation innan planerna brakar ihop.
Det hela är egentligen ganska logiskt. Bestående resultat kräver kontinuerliga beteenden. Och ska något hållas uppe över tid behöver den enskilda insatsen vara förenlig med vardagstillvarons upp- och nedgångar.
