Min största läsupplevelse i år är utan tvekan The Obstacle is the way, skriven den amerikanska författaren Ryan Holiday.
Holiday har ägnat det senaste decenniet åt att förkovra sig i de gamla stoikernas visdomar – för att sedan omsätta och göra poängerna relevanta i vår tid. Kapitlet som sätter fokus på ”processen” har påverkat mitt vardagliga handlande mer än något annat jag läst de senaste åren.
Väljer man att läsa Holidays bok med cyniska ögon kan man avfärda delar av innehållet som förenklande. Den övergripande tesen är att utmaningarna vi ställs inför i själva verket bär med sig en rad dolda möjligheter. Blir vi inte befordrade ges vi chansen att träna vårt tålamod. Skadar vi foten påminns vi om vilket stort privilegium det är att ha en kropp som oftast fungerar som den ska. Tappar vi vår mobiltelefon kanske vi blir mer noggranna i hanteringen av våra ägodelar framöver.
Helt klart klokt, men ganska svårt att efterleva. Jag är kluven. Å ena sidan har jag i praktiken upplevt hur snabbt något jobbigt kan blåsa över, när de hinder som kommer i vår väg betraktas som möjligheter.
Ett inställt tåg kan faktiskt ses som en möjlighet. Häromveckan kunde jag gå hem och genomföra arbetsdagen hemifrån i stället för på kontoret, som det var tänkt. Konsekvensen blev att jag kunde kombinera en produktiv arbetsdag med extra mycket familjetid.
Å andra sidan ser jag en del risker med att inget får ses som genuint uselt. Risken är att vi dubbelbestraffar oss själva den dagen ett hinder uppstår, och vi misslyckas med att se möjligheten. Exempelvis: ”jag är oduglig som missade min deadline. Dessutom saknar jag förmågan att se det som en möjlighet”.
Processen ger kortsiktig tillfredsställelse och långsiktiga resultat
Det som gjorde starkast intryck på mig i The Obstacle is the way, var en passage hämtad från den amerikanska fotbollens värld. Den legendariska collegetränaren Nick Saban lär ha varit nitisk i fråga om vad hans spelargrupper tilläts fokusera på.
”Ska vi vinna ett mästerskap?
Nej, vi ska genomföra en bra träning. Eller nej, egentligen inte det heller. Vi ska genomföra ett delmoment av träningen med så hög kvalitet som möjligt. Därefter ska nästa moment hanteras enligt samma princip. I slutändan kommer det leda oss till mästerskapssegern, men det är inte vårt fokus i nuläget.”
I de fall jag oroar mig över min riktning som yrkesutövare, partner eller förälder säger jag åt mig själv att följa Sabans direktiv. Fokusera på det du har framför dig.
Vara en bra pappa? Det är för stort och hypotetiskt. En sådan ambition kan naturligtvis utgöra ett slags grund, men det saknar mening att fokusera på det i stunden.
I stället: gör det bästa möjliga av blöjbytet du just ska genomföra.
Framgångar i yrkeslivet? Vi får väl se. Just nu handlar det om att försöka hantera de åtaganden som förväntas av mig i dag på ett så bra sätt som möjligt.
Att förbättra sin fysiska hälsa, accelerera sin karriär eller att bidra till sunda relationer låter sig inte göras på en dag. Det handlar till väldigt liten del om att fatta ett stort, avgörande beslut. Min övertygelse är snarare sådana utfall är en följd av miljoner småbeslut, de vi fattar varje dag i varje stund.
För egen del bidrar synsättet till ökad harmoni: det ger mig en känsla av att jag kan påverka mitt öde, genom att planera mindre och agera mer.
Om det skulle visa sig att mina dagliga ansträngningar trots allt inte leder mig rätt får jag helt enkelt försöka hitta den dolda möjligheten i mina kommande nederlag.
