IFK Göteborg har haft medlemsmöte och klubbledningen har låtit meddela att de stora besluten fattas i grupp. Alltså är ingen ytterst ansvarig för allt som gått fel?
Roland Nilsson, Mikael Stahre, Jens Askou, Pontus Farnerud, Ola Larsson, Stig Thorbjörnsen, Elias Hagen, Simon Thern, Suleiman Abdullahi och Oscar Pettersson.
Listan hade kunnat göras längre. Det jag pratar om är fotbollsarbetare som bidragit med stort kunnande – innan de kom till IFK Göteborg – och/eller efter att de lämnat.
Hos de blåvitrandiga har de av olika skäl haft svårt att lyckas. Alldeles uppenbart har de över tid fått ut mindre än vad deras potential på andra håll visat sig rymma.
De namngivna ska inte lämnas med hela ansvaret, absolut inte – men fakta är fakta. IFK Göteborgs A-lag herr har underpresterat, kapitalt och över lång tid. För andra året i rad klarade man nyligen sin fortsatta allsvenska existens, med minsta möjliga marginal.
Så vem bär ansvaret för misslyckandena?
Frustrerade medlemmar har försökt gå till botten med den frågan länge nu. På det medlemsmöte som ägde rum i Prioritet Serneke Arena i går den 2 december svarade klubbdirektören Håkan Mild: ”Vi tillsammans”.
Ledningen, ledningsgruppen, styrelsen. Han uttryckte sig i lite olika ordalag, men poängen var tydlig. Besluten fattas i grupp, ingen enskild kan ställas till svars.
Varför överhuvudtaget ha en högsta chef?
I min värld är det uppenbart att tjänstemannen med högst befattningsgrad bär det yttersta ansvaret.
Har alla spelarrekryteringar gjorts av Håkan Mild? Knappast. Är det han som stått för träningsupplägg, spelsystem eller laguttagningar? Nix, inte det heller.
Men han har rekryterat de ansvariga bakom varje delmoment i det fiasko som varit IFK Göteborgs senaste säsonger. Efter att ha tillryggalagt både tränare och sportsligt ansvariga på löpande band behöver en ledare till slut ta sitt ansvar.
Det finns en hierarki för att en enskild person måste ha rätten att bestämma, om enighet inte kan nås. Den personen är vanligtvis kontorets högst avlönade, och det med rätta. Ledarskap är svårt. Att rekrytera rätt människor och få dem att prestera på toppen av sin förmåga är en utmaning ganska få är lämpade för.
När misslyckandena avlöst varandra i åratal behöver den som haft det yttersta ansvaret ta just ansvar. Han eller hon bör konstatera att ”måhända tog vi besluten i grupp, men vi gjorde det på mitt mandat”.
Att gömma sig bakom gruppen är en definitionsmässig motsats till att leda. Därför är det på sin plats IFK Göteborgs klubbdirektör tar sitt ansvar och aviserar sin avgång. Inte för att alla felbeslut varit hans, utan för att de fattats under hans ledning.
