Förra året utkom Per Hagman med romanen ”Johannes och du”.
Intensiv, indragande och stundtals lite omskakande läsning om livet ur alla dess vackra och anskrämliga aspekter. Varje sida njöt jag. Av vackra formuleringar och intressanta funderingar. Men allra mest våndades jag över vilket inflytande finansiell knapphet har över våra liv.
Med Johannes åsyftar Per Hagman Johanneshöjden, tillhörande Norrmalm i centrala Stockholm, där han till sist rotat sig. ”Du” är hans åttaåriga dotter, som fått författaren att landa efter ett långt och rörigt sus-och-dus-liv.
Som varje tänkande, läsande och skrivande människa är Per Hagman full av tvivel. På om tillvarons olika delar kommer att bära frukt, på om hemmet – hans första riktiga – kommer att förbli hans. Sett utifrån tycks tvivlet en aning överdrivet. Det där med bostaden löser sig säkert, det är ju ett förstahandskontrakt. Dessutom är han helt uppenbart en bra pappa, Per Hagman. I hans närhet tycks dottern trygg, glad och sunt nyfiken.
Måhända vilar mina slutsatser på en förskönad utsaga. Bokens redogörelser kanske är friserade utifrån ambitionen att uppfattas just så. Men jag tvivlar på det. Som helhet utstrålar boken ärlighet. Livets uppsidor beskrivs utan överdrivet positiva tolkningar. Motgångarna varken förskönas eller späs på.
Uppriktighet – med fattigdom som pris?
Förmodligen är det precis därför romanen gör ett så starkt intryck på mig. Den känns otidsenlig på något sätt. Per Hagman positionerar sig inte. Han observerar, reflekterar och berättar. Så som det är. Eller som han upplevt det.
Starkast påverkas jag av funderingarna över det han inte kan ge sin dotter. Sådant han inte har råd med. För de ekonomiska marginalerna är uppenbart små. Nästan obefintliga. Så hade det inte behövt vara. Okej, det är inte Sveriges kändaste människa vi pratar om. Men det är en respekterad och i stora kretsar välkänd författare, som figurerat i offentligheten sedan debutromanen Cigarett gavs ut 1991.
Det vore alltså fullt möjlighet att starta en podd, eller att göra reklam via sociala medier, eller på annat vis sälja sig till högstbjudande. Antagligen skulle det gå fort, på några månaders tid skulle knappheten bli överflöd. Med det vore väl den rena ärligheten i romanskrivandet förlorad. Men kanske skulle det vara värt det? Dottern skulle kunna få obegränsat med ostron. Resorna till Paris hade kunnat avlösa varandra.
Jag respekterar naturligtvis integriteten. Oviljan att sälja oberoendet. Men alla säljer sig, sådan är tidsandan. Att vara sann mot sig själv är dyrt och att leva ett gott liv är dyrare. Så mitt råd till Per Hagman är: gör reklam för den som vill ha dig. Ta pengarna och spring. Fördelarna trumfar nackdelarna. Paris vinner över de tidiga morgnarnas ekonomiska oro.
