De med högst status på en arbetsplats är ofta mest upptagna. Men är upptagenhet verkligen produktivt och värdeskapande?
I mitt arbete som PR-konsult har jag stora mängder möten med i personer olika roller på vitt skilda företag. Den senaste tiden har jag fått syn på ett samband. Ju högre befattning den jag ska träffa har, desto större är sannolikheten att personen blir sen eller ställer in med kort varsel.
Nonchalans? I enskilda fall kanske. Men oftast handlar det nog om gammal hederlig dubbelbokning. Att personer med mycket ansvar har svårt att få tiden att räcka till är kanske inte så konstigt. Jag vågar till och med påstå att det är förenat med hög status att ha ohållbart intensiva dagar.
På alla arbetsplatser jag varit på, har medparten av de anställda, däribland jag själv, haft en tendens att göra ett nummer av hur mycket det är att stå i.
I perioder av lägre beläggning tycks arbetsbelastning vara ett mindre intressant samtalsämne.
Löpandebandlogik
Efter att ha läst Cal Newports böcker Deep Work och Slow Productivity frågar jag mig allt oftare om en överbelamrad kalender verkligen är synonymt med produktivt arbete. I sina böcker gör Newport en distinktion mellan olika sorters arbete och fokuserar på termen ”kunskapsarbetare”, där akademiker, ingenjörer, ekonomer eller för den delen kommunikatörer ingår. Helt enkelt alla som använder sitt mentala fokus som främsta verktyg för att skapa värde.
Genom en tillbakablick är det lätt att förstå bakgrunden till idén om att mer, hårdare och snabbare arbete skapar större värde. Logiken fungerar utmärkt på nästan alla arbeten som växte fram under den industriella revolutionen. Om fabriken håller öppet en timme till ökar produktionen och därmed företagets vinstmarginaler.
Hur kompatibla dessa idéer är med kunskapsarbete? Förmodligen inget vidare. Till att börja med är en utvilad hjärna mer benägen att producera kvalitativt arbete än en trött. Dessutom behöver kunskapsarbetare koncentrera sig, i relativt långa och djupa block för att få ur sig leveranser som gör skillnad.
Om normen är att den som gör flest saker anses värdefullast riskerar vi att hacka upp vår koncentration genom att skifta fokus mellan flertalet enkla uppgifter. Sett ur en kvantitativ synvinkel får vi kanske mycket gjort, men eftersom vi aldrig djupdyker och bidrar med hela vår kompetens hade arbetsgivaren likaväl kunnat anlita någon med mindre erfarenhet till en betydligt lägre kostnad – utan nämnvärt sämre resultat.
Tydliga förväntningar ett sundare ideal
Lösningen är att tydligt definiera vad det innebär att skapa värde i olika roller och befattningar. Med klarlagda mål och förväntningar behöver ingen bevisa sitt värde genom att påtala hur mycket de har på sitt bord. Nivån på ens insats kommer att stå klar när valda mätetal följs upp och utvärderas.
På så vis går vi ifrån skenbar till verklig produktivitet, samtidigt som vi får en sundare vardag på köpet. För i ärlighetens namn är det ingen som vinner på upptagenhetsidealet. Arbetstagare känner sig stressade och pressade, utan att de gör ett bättre jobb.
Ett vettigare alternativ är rimliga och tydliga förväntningar, god uppbackning och stor frihet i att ta sig fram till de mål som stakats ut. Skulle ett mål nås fortare än tänkt är kanske lite extra ledighet det bästa alternativet. För igen: en pigg hjärna gör större nytta än en trött.
